Såg på MySpace att Lars Eriksson har börjat spåna på en skiva, typ äntligen! Hade nästan börjat bli lite orolig att det skulle rinna ut i sanden detdär, men tydligen inte. Lätt att vi köper den, ajemensan.

För övrigt så stör jag mig på folk som inte kan uppfostra sina ungar till normala, drägliga människor. Ett exempel på det är Rogers kusinbarn, som bor typ två hus från vårt varannan helg, och då självklart den helg vi också bor i Byn. Detta hemska lilla barn går mig på nerverna, med sitt flängande hit så fort han vaknat på morgonen och vill leka med Edvin. Han tar sig friheter, går in till mig i mitt rum och snor mitt TV-kort, utan att fråga och utan att Edvin vet någonting, han gräver i kylskåpet, frågar inte och säger inte tack. Hans far sitter därborta i det lilla huset alldeles ensam, för ungen vägrar ju gå härifrån innan klockan är typ tio och han måste lägga sig. Från fredag till söndag, alltid samma visa, och ingen säger till.

Nåt fel i den blivande människans huvud måste det väl ändå vara. Vem ska man klandra? Mamman som han bor hos 90 procent av sitt liv? Pappan som inte håller honom hemma? Min mor som inte har hjärta att säga till honom?

Hur kan det komma sig att ingen, eller ja, få, vet vem Karin Ström är? Helt obegripligt! Denna människas texter är så fruktansvärt helvedes bra, mörka och vackra på samma gång, ungefär som jag inbillar mig att mina texter ska vara när jag är en storsäljande poet och författare (sa hon och hånflinade åt sig själv). Att Strömskan sen blandar och shakear ihop det med musik som man skulle kunna rysa ihjäl till gör ju inte det hela sämre. Nej, efter en omgång av ”Sneda ögons vakenhet” eller ”Psykos” är man stum av både lycka och fasa.

Tänk om ‘en kunde få vara sån ändå.

_ 

du gör som du vill
och du struntar i
förhoppningar som skapas i din fart
ibland bli besjungen, ibland ses förbi
är ingenting min stolthet klarar av
så hejdå, eufori
hejdå

_

http://www.karinstrom.se/index.asp?page=lyrics

Åh Gudaners vilken dag, och den är inte ens slut än. På svenskan imorse skulle jag leta fram statistik om självmord som kan stödja min diskussionsgrupps åsikt att dödshjälp borde vara lagligt, men inte hade jag den blekaste aning om vad jag skulle hitta.

Rent rutinmässigt googlade jag bara ordet självmord, och en massa, massa olika sidor appeared framför mig. En av de första i raden hette så mycket som sjalvmord.com, och det är på riktigt något av det sjukaste jag sett i hela mitt liv. Där ges tips om hur man kan gå tillväga om man vill bli självmördare, och alla, verkligen a l l a slags metoder finns med på något hörn, ibland tillsammans med animerade bilder eller bara så-här-gör-du punkt 1-5. Ett kapitel handlar om olika datum som kan vara roliga att dö på, hur man vill bli hittad för att göra ett ”gott intryck”, olika sätt att begravas på, en hel förteckning på alla mediciner och andra gift, vilka som är bättre och vilka som är sämre, och ännu en förteckning påolika redskap man kan använda sig av, mer eller mindre effektiva/plågsamma.

Lisen och jag stod och asgarvade, vi kunde inget annat göra. Det var bara så tragiskt, och vi bara äcklades av den sjuka, sjuuka människa som har skrivit det.

Efteråt gick jag på hälsosamtal. Givande? Nja. Deprimerande? Ohja. Tydligen är jag både kortare och väger mer än vad jag gått omkring och inbillat mig, väldigt obehagligt.

Sist på dagen vart det datakunskapsprov om Word. Har inget direkt att säga om det, utom möjligtvis FAIL.

Buss hem i sällskap av tre gringos plus Olle, och nu läxor i kombination med en hund som inte vill hålla käften. Vilket liv, vilket öde, vilken erfarenhet, allt sagt i en väldigt dramatisk ton.

Jag tror jag går och lägger mig istället.

Hopp, nu är det klart. Officiellt eller hur man nu ska trycka ur sig. Jag kommer inte åka till Göteborg och se Krunegård den 2:a april, och allt är bara skit. Mitt hjärta är lika krossat som Michael Jackssons ansikte är opererat, hade verkligen sett fram emot att kanske, kanske kanske få åka. Men näej, inte då. Först och främst hade jag fått gå ensam, eftersom jag tydligen är den ende i min bekantskapskrets som gillar den slags musiken över huvud taget, sen har jag inte en aning om hur jag tar mig dit och defernitivt inte hur jag kommer därifrån. Känner ingen i Göteborg så jag kan inte sova där utan att få betala hundramiljoner, och även om jag tog in på vandrarhem eller hotell så skulle jag få spendera två dagar i storstan alldeles ensam, utan att veta hur jag tar mig hem. Så det blir inget.

Jag kommer gråta mig till sömns inatt.

Denna vecka ärlikamed pappa-vecka, ärlikamed bo-i-en-håla-tillochmed-mindre-än-Byn-vecka. Vanligtis brukar jag inte tycka det är jobbigt att vara här, det finns många fördelar med liten håla och stort hus en kvart närmre skolan, men just nu..

Min kära far bestämde sig i fredags för att han ville bygga om trappan till andra våningen. Han tyckte att den gick för långt ut och tänkte göra den kortare och brantare. Vi sa allihopa, förutom Marianne av förklarliga skäl, att han ska lämna trappan ifred. Onödigt arbete för en halvmeter mer golvyta, det blir bara jobbigt och bullrigt. Tror ni han lyssnade? Nej, självklart inte. Så, hela helgen har vi fått klättra uppför en stege till andra våningen om vi exempelvis vill se på TV, vilket har varit helt sjukt irriterande. Dessutom har varenda fönster fått stå öppet på grund av allt slipdamm. Allt för en extra kvadratmeter golvyta.

Jag älskar min pappa, verkligen, men ibland.. är han bara trög.

Det verkar som att jag allt oftare är vemodig och filosofisk. Idag händer det igen. Tänkte måla en akryltavla med en ny teknik jag läste om i en reabok från Åhléns, men när skissen var färdig så tappade jag det. Inspirationen, orken, allt. Det brukar inte hända fören ungefär halva bilden är färdig, så jag blev väldigt fundersam. Dammade av min gamla skiva med Bob Hund, och den skramliga skånska indiegrungen, eller vaskön det nu är, ljuder från högtalarna på volym femtiotusen;

”JAG ÄR EN IDIOT!”, och ”Jag rear ut min själ!”

Så känns det. Precis exakt så känner jag mig. Bara för att en smart/totalt gorgeous människa ger mig huvudvärk och jag inte kan hjälpa det. Vill inte att det ska vara så, men alla mina försök att stoppa detta har varit förgäves. Förgäves!

Jag är en idiot. Jag rear ut min själ. Godnatt.

HV spöade Timrå ikväll i sista kvalet, gött.
Fritzels rättegång igång, gött.
Folk på konstfack är sjuka i huvudet, kul.
Har skaffat ”halvidsjobb”, svingött.
Nya, roliga bloggar på 1000apor.se, gött.

Godnatt.

Idag är jag, av någon anledning, rejält nere. Vet inte varför riktigt, det finns liksom ingen anledning. HV vann mot Timrå igår, against all odds, var på sjukt mysig filmkväll hos Anka igårkväll, sov ut till typ tolv imorse, och ”Sliding doors” går på plusfyran ikväll. Bra saker har hänt vid jämna tider hela helgen tycker jag, så varför känns allt så hemskt?

 Bra att La Voix vann igår förresten. Otippat förvisso, men bra.

Jag har tidigare nämt att jag är helt såld på det mesta som kommer från England. Jag älskar språket, kulturen, naturen och, sist men inte minst, humorn. Den berömda engelska humorn. Hur roligt än Björn Gustavssons ””WoW-Jocke” är, hur många friends-avsnitt man än tittar på eller hur fula photoshops/filmer/bloopers man än har gjort, så finns det inget som får mig att verkligen asgarva så hysteriskt som antingen Monty Python, eller Mighty Boosh. De båda står liksom för varsin genre av uttrycket ”sjuk humor”, vilket kan har sin orsak i att Monty Python var verksamma under sjuttio-åttiotalen, då folk inte var lika toleranta och öppensinniga som de är idag (med vissa undantag, förstås).

Man kan tycka att alla borde ha en susning om vilka Monty Python är, det är nästan så det ingår i allmänbildningen faktiskt. Gör ni ändå inte det så kan jag tala om att det var en humorgrupp där John Cleese ingick och fick sitt genombrott i. Men skit samma, det jag egentligen hade tänk att prata om i det här inlägget var ju Mighty Boosh, denna genialt sjuka, kontroversiella och galet underbara serien från vårt älskade Storbritannien som jag knarkat lite till och från de senaste två åren.

Gruppen är egentligen en duo, som består av Noel Fielding och Julian Baratt, alias Vince Noir och Howard Moon. Det de håller på med i sin serie, som i Sverige gått på Ztv, är som gjort för att skapa starka reaktioner. De skämtar inte ens normalt, utan väver in allting i en historia där ingenting är omöjligt. Crackfox, boxande kängurur, the Hitcher med den enorma tummen, spirit of jazz.. Sjukt, men så helfridens roligt.

Här är länkarna till mina absoluta favoritklipp. Congratulations, world.

• http://www.youtube.com/watch?v=AwSMFqffYzs
• http://www.youtube.com/watch?v=15wZeEJWKxc&feature=PlayList&p=9702C829585B23A4&index=1
• http://www.youtube.com/watch?v=sMCRwQalRuQ&NR=1
• http://www.youtube.com/watch?v=U8mNbb-cK9A&feature=related
• http://www.youtube.com/watch?v=pYFJc-msLfM
• http://www.youtube.com/watch?v=ZhQR8wlsInI&feature=PlayList&p=9702C829585B23A4&index=20
• http://www.youtube.com/watch?v=1ldQggHj78I&feature=PlayList&p=9702C829585B23A4&index=14

Outrageous.

Jahopp, så var vi här igen. Borde läsa på det jag skrivit om sjukdomen MS, men orkar inte. Gör det imorgon istället, tror jag. Ha, ha.

Just nu sitter jag faktiskt och msn:ar med Laura, en tysk tjej jag träffade när jag bodde hos Katja i Bad Oldesloe som ”utbytesstudent” eller vad man ska kalla det. Det var väldigt längesen jag snackade med henne senast, hade nästan glömt hur mysig den människan är. Illa av mig, rejält illa.

Hon säger att hon tror att Katja skulle bli glad om jag skrev ett brev till henne. Därför ska jag aldeles strax sitta ner och författa ihop något trevligt, och sedan fråga om jag får bo hos dem någon vecka i sommar. Ja, om inte lågkonjukturen har kommit och tagit dem förstås, eller mig för den delen. Man vet ju aldrig. Men på riktigt, shit vad roligt det skulle vara om jag faktiskt kom iväg. Det är nästan så jag längtar lite redan, hur orimligt på en skala det än är.

Laakso’s ”Worst Case Scenario” är det bästa svenskproducerade sen någonsin, på riktigt. Hur jag har överlevt i alla dessa år utan bara den låten är ett mysterium.