Blev precis smärtsamt medveten om någonting. Vet inte riktigt vad man ska kalla det, kanske en.. miss? Jo, miss är det rätta ordet. En rejäl miss.
Krunegård är en av mina absoluta favoritartister. Hela den mannens utstrålning, röst, hans musik och hans texter, det sätter sig liksom i hjärtat. Innan han blev just bara Markus-totaly-solo var han sångare och låtskrivare i Laakso, ett galet bra band med liknande glatt vemodiga tongångar som solomarkus.
I alla fall så stötte jag nyss på en gammal biljett från Gransnäsfestivalen -07, alltså sommaren innan jag började nian. Hade gått dit tillsammans med Henks för att avguda Melody Club lite i hemlighet. (Eftersom jag var hon med de svarta, allt annat än hela jeansen och nerklottrade convers i snorgrönt som jag kallade ”mina babys”, alltid med kolsvarta ögon och en hel flaska spray i håret, så var det inte okej att egentligen gilla synthpop och indie mer än Manson och Nirvana).
Men ja, gissa vilka som spelade på b-scenen runt sju på eftermiddagen då vi stod och åt långt bort därifrån? Som jag tyckte lät skitbra, men inte vågade gå och kolla på? Bara gissa..
Jag har vart på en spelning med Laakso, har hört dem live och sett Markus Krunegård på en scen, men gjorde inget försök att lyssna. Jag var rädd att bli klassad som fjollig. Vågade inte gilla min favoritmusik. Hur i hela fridens namn lyckas man förtränga detta? På riktigt!
Sammanfattningsvis sitter jag just nu och förbannar min dumhet. Har faktiskt sett Krunegård. Live. Kommer inte ihåg det, brydde mig inte ens. Gah.