Jag har tidigare nämt att jag är helt såld på det mesta som kommer från England. Jag älskar språket, kulturen, naturen och, sist men inte minst, humorn. Den berömda engelska humorn. Hur roligt än Björn Gustavssons ””WoW-Jocke” är, hur många friends-avsnitt man än tittar på eller hur fula photoshops/filmer/bloopers man än har gjort, så finns det inget som får mig att verkligen asgarva så hysteriskt som antingen Monty Python, eller Mighty Boosh. De båda står liksom för varsin genre av uttrycket ”sjuk humor”, vilket kan har sin orsak i att Monty Python var verksamma under sjuttio-åttiotalen, då folk inte var lika toleranta och öppensinniga som de är idag (med vissa undantag, förstås).

Man kan tycka att alla borde ha en susning om vilka Monty Python är, det är nästan så det ingår i allmänbildningen faktiskt. Gör ni ändå inte det så kan jag tala om att det var en humorgrupp där John Cleese ingick och fick sitt genombrott i. Men skit samma, det jag egentligen hade tänk att prata om i det här inlägget var ju Mighty Boosh, denna genialt sjuka, kontroversiella och galet underbara serien från vårt älskade Storbritannien som jag knarkat lite till och från de senaste två åren.

Gruppen är egentligen en duo, som består av Noel Fielding och Julian Baratt, alias Vince Noir och Howard Moon. Det de håller på med i sin serie, som i Sverige gått på Ztv, är som gjort för att skapa starka reaktioner. De skämtar inte ens normalt, utan väver in allting i en historia där ingenting är omöjligt. Crackfox, boxande kängurur, the Hitcher med den enorma tummen, spirit of jazz.. Sjukt, men så helfridens roligt.

Här är länkarna till mina absoluta favoritklipp. Congratulations, world.

Outrageous.