Nej nu får jag skärpa mig. Det här är ju meningen att vara en seriös blogg, då funkar det inte att bara skriva en gång i veckan. Eller?

 jag har inte sagt till er att jag var på konsert i lördags den femtonde. Alltså för en vecka sedan. Eller jo, faktiskt så skrev jag ett långt långt inlägg om det, men då lade hela datorn av. kanske var det ödet som inte ville att ni skulle se mitt otroligt genomtänkta inlägg.

Kanske.

 I alla fall så var det sjukt bra, Soulit hette bandet. Jag grät i tre dagar och tre nätter över att de inte ens är signade, man kan varken köpa nån skiva eller ladda ned nåt med dem. Jag förstår det bara inte, här går jag och har världens göttigaste musikupplevelse, och det enda man kan höra av dem efteråt är två låtar på myspace. Det suger helt enkelt.

Gå in på myspace själva och kolla, de är gaaalet bra hörrnini.

Idag tog det lång tid innan jag kom hem, eftersom kollektivtrafiken häromkring suger. Jag, Cornelia och Julia Amerikafararen var trötta och döda och ville hem, men vi satte oss vid ett bord där det låg massa tidningar. I brist på annat att göra så bläddrade vi väl lite igenom dem, även om det sög.

DÅ förstår ni, helt plötsligt får jag syn på en sån där skämtteckning jag brukar hata. Men den här var speciell. Såna där roliga historier har ju en väldig förmåga att bli plumpa och bara skit och likna varandra. Men den här var lite intelligent sådär, och kul på ett sjukt sätt som inte är plumpt.

Alltså, bilden är två gubbar, den ene utan färg eller ansiktsuttryck;

- Looser, du missar alltid när det gäller.

Den andra gubben med åtta dubbelhakor som håller i ett bowlingklot säger;

-Eat shit Gunnar. Fundera du på istället varför din Ullas tänder låg på mitt nattduksbord inatt.

Cornelia och Julia Amerikafararen fattade inte det roliga. De tyckte väl jag var konstig som satt och fnissade för mig själv i minst tjugo minuter. Jag rev till och med ut den ur tidningen, nu sitter den på min anslagstavla. Är det så att jag har kass humor? För ingen verkar ju inte gilla varken Noel Fielding eller Russel Brant i den här regionen heller. Varför? Hur kan man missa humorn i ”the power of oblong” till exempel?

Och varför är det så pinsamt att skratta åt något ingen annan tycker är roligt?

Idag är det torsdagen den 20:de november 2008.

Dagen då mina kära lärare fullkomligt överöser oss med fina quotes, sådana man minns tills man är hundra. Här är de jag faktiskt duktigt nog skrev upp;

 ”Agneta (alltså Ag-silver) behöver två Nils Oskar Oskar Oskar (NO3-) för att väga upp så att de kan förenas med varandra eftersom Agneta är så stor.”

 ”Ordet börjar på.. ähm.. tänk på Karlstad. Karlstad, ja solen skiner alltid i Karlstad. Man säger ju så. Så vad börjar ordet på?”  

(Svar; S.)

Sen har jag gamla quotes också, bland annat färrsen och vargtuttarna. Men eftersom de är så underbart bra så tänker jag inte dra dem för dig, ha ha haha!

Hade jag gått i sexan så hade min oerhört genomtänkta sista komentar vart ”gymnasiet äääger” eller nåt liknande. Men nu gör jag ju inte det.

Idag känner jag bara hur svartsjukan sköljer över mig. Inte riktig svartsjuka förstås, men ändå så jag märker det. Det finns nämligen en människa som jag hörde talas om först igår, Alexa Chung heter hon. Det är konstigt, och hemskt, men hon lever mitt drömliv;

Har världens snyggaste musikgeni till pojkvän, vid namn Alex Turner. Hon är från England. Har ett mediainriktat yrke, typ programledare eller något sånt. Som att detta inte är nog så är hon fashiongalen också, har råd med kläder jag bara kan drömma om. Hon kan dessutom ha dem på sig utan att se dum i huvudet ut. Grattis liksom.

Jag vill vara en känd journalist. Jag vill bo i England. Jag vill kunna köpa alla kläder jag ser och se bra ut i dem. Och Alex Turner.. Alltså varken alphabeatsnubben eller Tiger Lou har en halv chans mot honom. Och det säger inte så lite det.

Alltså, svartsjuk.

Om jag fällde en tår, varje gång jag tänker på dig

så skulle jag kunna starta en

Risodling.

Rihanna och nån annan snubbe har gjort om maiahii-låten till nåt rnbdunk som tydligen ska vara bra. Jag som tackade höga makter att jag aldrig någonsin mer skulle behöva lyssna på skiten igen, men hey. Sånt är det.

Jag har kommit på mig själv med en hemsk sak. Min vän Cornelia har den lilla ovanan att någon gång då och då slänga ur sig uttrycket ”arbeta som en liten jude”. Denna mening är det inte heller ovanligt att man hittar på hennes blogg nuförtin. Och trots att jag egentligen tycker det är hemskt, groteskt och fruktansvärt på alla de vis kan jag inte hjälpa att le litegrann när hon säger det. På något sätt har uttrycket en slags rolig klang när man använder det i meningar som typ ”Vi pluggade som små judar”. Men USCH och FY vad fruktansvärt hemsk jag känner mig efteråt. Efter allt det där fnissandet inombords. Jag är en hemsk människa helt enkelt. Allvarligt.

Dessutom har jag fullkomligt struntat i att plugga mina tyskaglosor som jag haft i mer än en vecka. Klockan är just nu fem över sju, och jag bara orkar inte sätta mig läsa dem. Förhör imorgon, yes!

Ikväll finns inget bra på tv, så jag ska skönemej sova vid nio. Minst.

Sömn är underskattat.

Godmorning, good afternoon, good night, för att citera min favoritlärare Tommy English.

Good night kanske passar mest just nu, det är nämligen kolsvart ute. Idag kom jag inte hem från skolan fören fyra, och jag känner mig bestulen. Vart tog min dag vägen? Den som jag skulle fylla med sådan glädje, värme och sång ifrån småfåglar?

Haha, kanske inte föresten. Men seriöst, solen är borta. Forever? Förmodligen. kanske.

Råkade föresten läsa min mors senaste exemplar av Hänt Extra idag, som jag jämt gör när jag ensam dricker min latte och äter mariekex. Där och då bestämde jag mig för att denna tidningen som genom åren stillat mitt behov av skvaller, nu är min bittraste fiende. På den skvallrigaste sidan av det skvallriga står nämligen att Alex Schulman är en ö-kändis och underbart älskliga Calle Schulman är en microkändis. Dessutom är det tydligen roligt att Niklas Strömstedt spillde en öl på stackars Calle. Hänt Extra har gjort mycket hemskt genom åren, men att håna Schulmanbröderna på det här sättet kan jag bara inte se förbi. Tyvärr alltså, men det är oförlåtligt. Jag ska inte se åt den där tidningen igen, inte ens nämna namnet på den. Äckel Extra ska den heta. Eller bara vomeringen. Har inte bestämt mig än.

As my last word måste jag bara tala om att leadsnubben i Alphabeat är skitsöt. 

Idag är jag arg. Så arg att jag nästan har lust att skrika och slå något. Jaha tänker du, vem är det nu som betett sig så att denna förtjänar en vredessalva på Emilias blogg? Hmm, vem. Ja vem.

Men då ska jag tala om för dig att det är faktiskt ingen alls. Jag är helt enkelt arg på självaste livet. Detta hemska som gjort mig kort men inte speciellt söt. Som snickrar till det så finurligt så jag tycker om nån jag inte känner. Som fick mig mobbad på lågstadiet så jag är rädd för att prata med nya människor. Som ger mig en enligt många konstig musiksmak, och som ger mig världens läshunger och kärlek till kunskap, trots att jag inte är speciellt smart.  Är det underligt att det känns som om jag blir straffad för något? Är det på något sätt meningen att jag ska lida mej igenom mitt liv?

Det finns så många så mycket sötare än jag. Så vad spelar det för roll att jag tycker om caféet egentligen. Cornelia, det finns fler som tycker om cykelmannen.  Jag är ledsen. På livet.

Nu blev detta ett skittråkigt inlägg, men det kan inte hjälpas. Någongång ska det vara det också.

Din pyntade gran
som skänker dig julefrid
skänker mig astma

/okänd

Himlen kan vänta. Har du sett det? Det är ett program på ettan som började för ett tag sen om några människor med svåra cancer och nervsjukdomar, och som läkarna säger kanske inte kommer leva så länge till. Idag, så ofantligt seg som jag var imorse, fastnade jag framför reprisen av första programmet när de berättar om sina liv och hur de fick reda på att de var sjuka. En av dem var på bröllopsresa, när han kände att allt inte stod rätt till. En annan var gravid och kände en knöl i bröstet, blev lugnad av vårdcentralen att det var en uppsvälld körtel, men senare diagnostiserad med bröstcancer.

Något som slog mig var att de inte såg speciellt ledsna ut. Ingen av dem har liksom kollapsat och ingen såg så sjuk ut som de faktiskt är. De är riktiga fighters alltså. Jag fick en sån konstig känsla i hela kroppen när jag såg dem, kan inte riktigt förklara den. Alla sa att ”amen jag ska bli den första att överleva det här, en sån här 100 procent dödlig sjukdom. Nån ska ju sticka ut”.

Då tänkte jag att vad är det med oss människor. Vad är det med mig? Jag kan sitta och känna mig ledsen och vemodig hela tiden, utan att liksom ha en anledning. De som är dödssjuka är glada, naturligtvis inte hela tiden, men ändå. Jag är frisk och lever, varför är jag ledsen jämt?

konstigt.