Himlen kan vänta. Har du sett det? Det är ett program på ettan som började för ett tag sen om några människor med svåra cancer och nervsjukdomar, och som läkarna säger kanske inte kommer leva så länge till. Idag, så ofantligt seg som jag var imorse, fastnade jag framför reprisen av första programmet när de berättar om sina liv och hur de fick reda på att de var sjuka. En av dem var på bröllopsresa, när han kände att allt inte stod rätt till. En annan var gravid och kände en knöl i bröstet, blev lugnad av vårdcentralen att det var en uppsvälld körtel, men senare diagnostiserad med bröstcancer.

Något som slog mig var att de inte såg speciellt ledsna ut. Ingen av dem har liksom kollapsat och ingen såg så sjuk ut som de faktiskt är. De är riktiga fighters alltså. Jag fick en sån konstig känsla i hela kroppen när jag såg dem, kan inte riktigt förklara den. Alla sa att ”amen jag ska bli den första att överleva det här, en sån här 100 procent dödlig sjukdom. Nån ska ju sticka ut”.

Då tänkte jag att vad är det med oss människor. Vad är det med mig? Jag kan sitta och känna mig ledsen och vemodig hela tiden, utan att liksom ha en anledning. De som är dödssjuka är glada, naturligtvis inte hela tiden, men ändå. Jag är frisk och lever, varför är jag ledsen jämt?

konstigt.