Idag tog det lång tid innan jag kom hem, eftersom kollektivtrafiken häromkring suger. Jag, Cornelia och Julia Amerikafararen var trötta och döda och ville hem, men vi satte oss vid ett bord där det låg massa tidningar. I brist på annat att göra så bläddrade vi väl lite igenom dem, även om det sög.
DÅ förstår ni, helt plötsligt får jag syn på en sån där skämtteckning jag brukar hata. Men den här var speciell. Såna där roliga historier har ju en väldig förmåga att bli plumpa och bara skit och likna varandra. Men den här var lite intelligent sådär, och kul på ett sjukt sätt som inte är plumpt.
Alltså, bilden är två gubbar, den ene utan färg eller ansiktsuttryck;
- Looser, du missar alltid när det gäller.
Den andra gubben med åtta dubbelhakor som håller i ett bowlingklot säger;
-Eat shit Gunnar. Fundera du på istället varför din Ullas tänder låg på mitt nattduksbord inatt.
Cornelia och Julia Amerikafararen fattade inte det roliga. De tyckte väl jag var konstig som satt och fnissade för mig själv i minst tjugo minuter. Jag rev till och med ut den ur tidningen, nu sitter den på min anslagstavla. Är det så att jag har kass humor? För ingen verkar ju inte gilla varken Noel Fielding eller Russel Brant i den här regionen heller. Varför? Hur kan man missa humorn i ”the power of oblong” till exempel?
Och varför är det så pinsamt att skratta åt något ingen annan tycker är roligt?