Idag är jag arg. Så arg att jag nästan har lust att skrika och slå något. Jaha tänker du, vem är det nu som betett sig så att denna förtjänar en vredessalva på Emilias blogg? Hmm, vem. Ja vem.

Men då ska jag tala om för dig att det är faktiskt ingen alls. Jag är helt enkelt arg på självaste livet. Detta hemska som gjort mig kort men inte speciellt söt. Som snickrar till det så finurligt så jag tycker om nån jag inte känner. Som fick mig mobbad på lågstadiet så jag är rädd för att prata med nya människor. Som ger mig en enligt många konstig musiksmak, och som ger mig världens läshunger och kärlek till kunskap, trots att jag inte är speciellt smart.  Är det underligt att det känns som om jag blir straffad för något? Är det på något sätt meningen att jag ska lida mej igenom mitt liv?

Det finns så många så mycket sötare än jag. Så vad spelar det för roll att jag tycker om caféet egentligen. Cornelia, det finns fler som tycker om cykelmannen.  Jag är ledsen. På livet.

Nu blev detta ett skittråkigt inlägg, men det kan inte hjälpas. Någongång ska det vara det också.