Wohoo, grattis min älskade, vackra, kära mor på fyrtiosexårsdagen! Idag blir du tant, eller något sannare uttryckt, kärring. Jag älskar dig! Påss!
Enligt tradition tog vi och åt lite dyr gräddtårta med marsipanros och sånt såhär på eftermiddagskvisten. Visserligen betalade vi inte för den, det gjorde mammas chef, men skit samma. Poängen med detta är att i mitten av denna gräddtårta befann sig the king of marsipanrosor. Jag skämtar inte, det var på gränsen till vidrigt så stor var den, men annars välgjord och vackert prinsess-cerice.
Jag vet inte hur det är med dig och din familj, men hemma hos mig är en marsipanros likamed krigsförklaring, där ingen av parterna drar sig för blodsutgjutelse om så krävs. Men, idag tänkte jag vara mogen och säga till på skarpen att det är väl klart att födelsedagsbarnet är den rättmätige marsipanrosätaren. Jag satte näven i bordet och framförde, kanske något högljutt, vad jag tyckte. Alla blev tysta och stirrade konstigt på mig ett litet tag, men mor fick den. Hon åt den inte, men ändå. Hon fick den.
Känner mig som en FN-ambassadör just nu. Härligt.