Pappa spillde nyss ut min burk med vit-choklad-sås som jag tagit med mig till T.T.C picknicken. Roligt, men lite tragiskt. Det var god sås.
Och Elin, det var inte roligt med kakan. INTE roligt!
Ikväll ska jag på gästabud. Inget skämt alltså, jag ska verkligen på g ä s t a b u d. Min något specielle bror fyller år, och om gamle karn tycker det är roligt att sitta på en egenhändigt tillverkad tron vid långbordets kortsida och ta emot alla hyllningarna iförd en fruktansvärt ful hatt, så kan han väl få det då.
Förresten och appropå ingenting fick jag imorse höra på radion om festivalen Popadelica. Jag har inte brytt mig så mycket om det tidigare, eftersom jag vet att jag inte kommer att komma dit i alla fall. Men nu berättade de att en hop galet bra band ska spela, bland annat Markus Krunegård. Mitt liv faller isär, jag lägger mig än en gång på sängen och gråter en skvätt, innan jag tar mig samman och skriver ett inlägg om Nico. Så nära, men ändå.. Skit.
Igår grät jag. Inget hulkande jag-kan-inte-andas-gråt, utan lite fint stillsamt sådär. Varför frågar då den nyfikne. Jaa, varför? Ganska töntigt av mig egentligen, men jag grät till en film. Det brukar faktiskt (jo, faktiskt) inte hända, även om det många gånger känns så.
I alla fall, det som fick tårarna att strömma var filmen ”En geishas memoarer” som gick på femman igårkväll. Vilken fruktansvärd och intressant historia! Som sagt brukar jag inte gråta, och jag trodde inte det skulle hända då heller, men så kom slutet. Det var inte den där Nobi-san eller vad han hette som velat möta henne i lusthuset. Det var översten. Mannen hon älskat sen de träffades första gången, då hon var tio. Han kom ihåg henne. Han älskade henne också.
Då bröt jag ihop. Kära nån, hade någon annan familjemedlem varit vaken och sett mig så vet jag inte vad de hade trott. Jag kunde i alla fall inte resa mig på ett bra tag, bara låg där och tänkte på mänskligheten och hur dumma i huvudet en del är, hela kulturer ibland.
Jag blev cynisk mot världen, kärleksfull mot minoriteten, tankspridd och rörd till tårar. Med andra ord, det var en rejält brå film.