Igår grät jag. Inget hulkande jag-kan-inte-andas-gråt, utan lite fint stillsamt sådär. Varför frågar då den nyfikne. Jaa, varför? Ganska töntigt av mig egentligen, men jag grät till en film. Det brukar faktiskt (jo, faktiskt) inte hända, även om det många gånger känns så.

I alla fall, det som fick tårarna att strömma var filmen ”En geishas memoarer” som gick på femman igårkväll. Vilken fruktansvärd och intressant historia! Som sagt brukar jag inte gråta, och jag trodde inte det skulle hända då heller, men så kom slutet. Det var inte den där Nobi-san eller vad han hette som velat möta henne i lusthuset. Det var översten. Mannen hon älskat sen de träffades första gången, då hon var tio. Han kom ihåg henne. Han älskade henne också.

Då bröt jag ihop. Kära nån, hade någon annan familjemedlem varit vaken och sett mig så vet jag inte vad de hade trott. Jag kunde i alla fall inte resa mig på ett bra tag, bara låg där och tänkte på mänskligheten och hur dumma i huvudet en del är, hela kulturer ibland.

Jag blev cynisk mot världen, kärleksfull mot minoriteten, tankspridd och rörd till tårar. Med andra ord, det var en rejält brå film.