Jag skrev alldeles nyss ett långt, långt inlägg om Twilight och min neverending love för denna underbart beroendeframkallande kvintett av böcker. När jag var klar såg jag dock hur texten bara lyste av desperation, och det vill jag faktiskt inte riktigt ge er, kära ni.

Det som fick mig att bryta ihop in the first place var den här strofen från den ofärdiga femte boken, alltså ettan skriven ur Edwards perspektiv;

” ‘I’ll see you later then,’ I said, trying for casual again, staring down at the whirling lid. And, by the way, I adore you… in frightening, dangerous ways. ”

Är det inte vackert, så säg? Jag får åtmindståne både huvudvärk och fjärilar lite varstans varenda gång jag läser just detta stycke.

Herremindar, så blödig man är egentligen.