Min kära plastfaster Helene fyllde fyrtio förra veckan, och idag vart det kalas med tårta och kaffe. Egentligen kände jag mig lätt ångestfylld inför detta, med tanke på att jag mått skit hela veckan, men bestämde mig efter många om och men att man ändå måste gå på hennes fyrtioårskalas. Det blir nog trevligt, tänke jag.
Och jo, det var helt okej! Min plastsläkt är egentligen väldigt, väldigt trevlig, och dessutom rolig på sina ställen. De har tagit emot mig och mina syskon med värme och kärlek, vilket ju är fint och bra på alla sätt. Det känns faktiskt till och med som att vi fått den farmorn vi aldrig riktigt haft i Barbro, världens sötaste lilla tant. (Min ”riktiga” farmor dog när jag var nio, men innan dess var hon helt stum efter en väldig massa hjärnblödningar. Det enda hon gjorde när vi hälsade på var att sitta och dricka kaffe på en pinnstol i det lilla vita köket på Gröna Gatan, ljudlöst fnittrandes åt oss när vi löste veckans barnkorsord i hennes Allers eller något. Och jag menar inte att det inte är fina minnen eller att vi inte tyckte om henne eller så, men vi fick liksom aldrig riktigt lära känna henne. Hemskt egentligen.)
Kul med plastkusiner också, även om vissa av dem är lätt sjuka i huvudet. Exempelvis en sexåring som högljutt utbrister att min systers ”tuttaj är jättestoja!”, efter att helt fashinerat ha stirrat på dem en stund. Normalt? Nja va. Kul? Så in i helvede.
Ahja, resten är fina människor. Tycker om dem, på riktigt.
Må väl – Idag knarkar vi Guillemots och Krunegård, yeah.