Jag går ju på gymnasiet. När man går i skolan är man tvungen att lyda sina lärare, eftersom de hotar att ta våra pengar och faktiskt har makten att förstöra hela vår framtid.

Men ibland får gymnasielärare för sig att vi är små barn som behöver ha en hel dag då vi ska få utlopp för vår groende lust att kasta snö på varann eller åka skridskor femtio stycken på en liten sjö. Fråga mig inte varför, om jag hade velat gå till Rås typ sju km från Tranås för att gå en tipspromenad och frysa ihjäl så hade jag förmodligen gjort det, utan hot om sju timmars frånvaro. Tänk vad mycket arbete jag hade kunnat göra under den tiden! Matte till exempel, vi hade kunnat bli färdiga med historian fortare, och vart mer förberedda på NK-provet vi kommer ha veckan efter sportlovet. Istället får man ta hem skiten på lovet, vilket leder till ångest över allt man inte orkar, och så är den ledigheten förstörd.

Okej, jättetråkigt var det ju inte. Elin, Kim, Lisen och Nina är roligt folk och vi gjorde väl det bästa av situationen. Men mer än så var det inte, vi hade trevligt i varandras sällskap, och det hade ingenting med Rås att göra. Vi FRÖS och var TRÖTTA.

Förbannade dagisfasoner är vad det är.. Skärpning!

Som ett bevis för den teori jag hade om mig själv i ett tidigare inlägg, det om att vara lite excentrisk och lättförälskad i saker och ting, ska jag nu berätta hur jag har spenderat de senaste två veckorna.

Förra måndagen fick jag äntligen chansen att låna ”Om jag kunde drömma” av Kim, alltså första boken i Twilight-serien. Jag hade sett filmen bara några dagar innan, och eftersom alla sa att boken var mycket bättre var jag överlycklig milt sagt. Två dagar senare lämnade jag tillbaka den, tackade och sa att om jag inte ska bli galen av abstinens måste du låna mig tvåan. Hon skrattade, och jag fick boken i min hand dan efter.

Den var utläst femton timmar senare, och jag fick trean. Nu är jag färdig med den också, och jag har världens abstinens. Är det inte konstigt hur en historia kan fängsla en på det sättet?

Inte för att jag är den enda som blivit förälskad i böckerna och sträckläst dem, nähedå.  Men jag är ganska säker på att mitt beteende vad det gäller diskussioner om ämnet ibland blir lite för fjorton-år-kramar-Danny, och det irriterar till och med mig själv.

Boken är tusen gånger bättre, jag lovar.

(Min absolute älsklingskändis Calle Schulman har för övrigt tatuerat in ordet ”körv” på armen, stort och tydligt. Bara så against the flow. Vilken man han är..)