Fyra en morgon
börjar minnenas television
En barndom som flög så fort,
nästan obemärkt förbi,
kärleksfull, kärlekslös,
återspelas för utvald publik
som behöver men kan inte höra
Förtvivlat frustrerat men ljudlöst
Knastrar bandet
Som blev det unga såriga
Med alldeles för mycket känsla,
Med ingen känsla alls.

Jag har panik. Mår dåligt. Lite ångestladdad sådär. Av en mycket konstig och småpinsam anledning.

På tre veckor har jag fyra uppsatser att lämna in; en debattartikel, en historiafördjupning, en bokrecension (som inte är en bokrecesion utan mer en diskussion om ”verkliga” böcker) och en sartir. Det småkonstiga i detta är att jag finner det jobbigt att bara sätta mig ner och skriva dem. Det småpinsamma är att om jag inte får MVG på samtliga så kommer jag gå in i väggen, ligga i fosterställning i duschen och bli apatisk. Okej, kanske inte riktigt så allvarligt, men ni förstår mitt dilemma. Jag pallar bara inte göra.. någonting nuförtiden, defirnitivt inte skriva något som ska bli betygsatt. Dessutom har jag så fruktansvärt dålig självdiciplin att jag vet att inget av det kommer bli gjort förän kvällen innan. Kommer alltid på något annat ”viktigt” som behöver göras. Men jag måste ha MVG för att inte hela min självkänsla ska rinna ur mig och aldrig komma tillbaka. Hemskt egentligen.

Nä, nu ska jag göra debattartikeln. När jag kommer på något att skriva om.

Gah, vilken fruktansvärt konstig dag. Allt har bara flutit på. Söker febrilt i minnet efter något som gått fel, men icke. Kommer inte på nåt. Ja, jo, franskan såklart, men det har ju sin lilla anledning, alltså BRS.

Men såhär bra brukar jag inte må efter en skoldag. Very strange.

Fat statement mina damer och herrar. Okej att han redan har femtusen vänner på facebook. Okej att det står i bloggen att han aldrig tackar nej till en förfrågan. Okej att jag är en nörd med fetkonstiga idoler. Men Calle Schulman+jag=fejanvänner. Jag är så löjligt glad,  likt ett glassätande barn som befinner sig på en strand i Lysekil med sin bästis Hanna Montana Superman Teletubbie.

Nu, mina kära vänner, ska Emilia vid trettiosex minuter över midnatt gå och lägga sig. Det har varit en dag med många nya erfarenheter (varav en innefattar språklektioner med en fillipin), men allt har sitt slut, så även mitt pigga humör.  Bon soir mes amies, je vous embrasse.

Är det inte ironiskt att världshistoriens enligt petite moi bästa band är döpt efter en av Charles Mansons så kallade ”familjemedlemmar”?

Vlad the impaler                    Where did all the love go?                  Fire

Brittiska Kasabian kör med musik som låter allt annat än mainstream. Men gah vad bra det är.

Good afternoon Miladies and Gentlemen. Hoppas ni haft en lovely helg, själv sitter jag och gör läxor tillsammans med underbara newly-discovered Imogen Heap. Älskar’na.

Now to business.

Av många bra och dåliga anledningar har jag aldrig brytt mig om det här med att vara nyttig. Jag har ätit hamburgare, pizzor, godis och annat skit ibland, mest för sakens skull och aldrig tänkt på hur mycket skräp av både det ena och andra slaget som finnes däruti. Har aldrig ifrågasatt varför,en pizza nån fredagkväll med familjen har mest haft hög mysfaktor.

Sen gick jag och blev vegeterian för drygt ett halvår sen, och det är tamejtusan det bästa jag gjort. I och för sig utlöstes detta av att jag inte tyckte om kött (jag är inte djurrättsaktivist, så vi har det på det klara. Tycker det är en fin tanke, dock), men det har ju tvingat mig att ta omvägar runt allting! Nu har jag upptäckt så himla mycket mat som jag faktiskt tycker om, och som inte alls behöver vara onyttig. Sallad till exempel, det finns ingenting bättre än sallad, och fatta hur mätt man blir! Helt galet, jag hade ju inte en aning om det innan.

Okej, jag ju inte en regelrätt vegeterian enligt mina friends, eftersom jag äter kyckling och fisk. Och jag är ju heller inte världens övernyttigaste människa, det slinker nog ner en del skräp fortfarande. Men den här insikten, att sånt som är bra inte behöver vara äckligt, är jag så svinigt glad över. Tänka sig, jag Emilia äter knappt godis längre, och det är inte ens ett val. Tycker bara inte det är nödvändigt eftersom jag inte gillart. Gurka i dipp och nötter däremot, skitgott!

Nu menar jag ju inte att alla ska bli vegeterianer, kött i sig är ju helt okej för de som tycker om det. Men folk har nog fastnat lite i det där, att godis är det godaste som finns och hamburgare är det ultimata. Om man testar lite annat än vad som ”alltid har varit” så kanske man kommer på att det finns annat som man gillar så mycket mer. För mig var knepet att go veggie, för dig är det kanske nåt annat.

Fattar ni hur otippat det är att jag av alla människor har ett inlägg om bra mat? Men lik förbanskat hände det!

För ganska längesen skrev jag ett inlägg där jag samlade ihop lite citat från olika lärare, vilket tydligen var ganska populärt. När jag nu sitter här in solitude och kollar igenom min gamla kalender upptäcker jag att jag missade ganska många som var både brå och kul, dessutom har jag en väldig massa nya från iår. Så, vad säger ni? Ska vi köra en omgång till?

Eller haha, just det. Ni har ju inget att säga till om. Wuhu!

Samhällskunskap:

• Den här ekonomikurvan som vi befinner oss i nu är i touching-the-floor-läget.
• Inflation is baad..
• Köttikötti-blomma på italienska
• Nu låter vi maten tysta mun. Andligt.
• Nu ska vi titta på en film. Den handlar bland annat om en armenier som blir kär i ett får.
• Folk vill ha mer hubba bubba i mobilen.
• Så huppar man upp räntan lite, eller.. huppa finns det väl inget som heter?

Historia:

• Vi bygger ett torn hemma. Där ska jag sitta och blicka ut över världen. Det vill säga Sommen.
• När ni ser på mig nu så kanske man kan tro att jag odlar talibanskägg..
• Tyskland tecknas ofta som kraftiga, bratwurstätande män.
• Förut hade vi en pro-nazist som historiker här på skolan. Ja, det var ju i början av 60-talet någongång, så jag träffade honom aldrig. Han är mer som en legend, legenden om pro-nazisten.
• (I en informationsfilm om Che Guevara) They became lovers in the mountains.
• (I en informationsfilm om Koreakriget) Oändligt många kineser!

Engelska:

• … endast iförd en hatt.. ur vilken det strömmar kaniner.
• Ja, den där riksbögen.. vad hette han nu igen? Jonas Gardell! Han är himla skärpt den killen. Eller tjej eller vad det är.
• Jag tänker på mig själv i första hand.
• (efter att ha skrivit ordet ”teach” på tavlan med fornetiska bokstäver så det ser ut som ”tits”) Ni skrattar men det är ju inge roligt!
• Ta av dig kläderna och var som folk.
• Ärekränkning är när man kränker någons ära genom att prata skit.

Matte:

• Ja, vad är sex förnåt?
• Då är det ju som vanligt shut the fuck up som gäller.
• Elev (i mycket sarkastisk ton): Matte är livet. Lärare: Ja, eller döden, det beror ju på.

Naturkunskap:

• Griiiiiisnjure! Nej det vill jag inte ha, säger kroppen.
• Man tar sitt ägg, man tar sin egen mans ägg..

Franska:

• Men merde alors!
• I Frankrike finns det i bästa fall handfat på toaletterna, men i allmänhet inte. Man kan se folk ibland som går ut därifrån men som inte tvättar sig någonstans. Jag har… upplevt det.

Svenska:

• Ni behöver alltså bara tänka efter lite på: varför finns jag?

Kommentarer från Sp2b:

• Like a käntarell.
• Finländare, tyskare..
• Han är liksom en gorilla, personifierad!
• Lärare: vad betyder fraud? Elev: Förråd!
• Lärare: I vilka orter är det vår i oktober? Elev: Ööh.. höst.
• Elev 1: Jag hårar. Elev 2: Haha, det lät som att du sa något annat. Elev 1: Det kanske jag gjorde också.
• Jag har en fråga. Var det en gris som smittade med svininfuensan?
• Jag har inget sexuellt skratt, jag går rakt på.

Någonting som gör mig riktigt förbannad är den där antimobbing-reklamen från friends. Den är så vidrig att en kan kräkas. Där går en jättesöt liten tjej som ALLA tänker att ”jamen jag skulle ju lätt kunna vara hennes vän”, stackars, stackars söta tjej.

Okej att man vill att folk ska reagera, vilket alldeles säkert fungerar i det här fallet. Mobbing är skit, ja! Men vad den här reklamen egentligen gör är ju att den motbevisar sig själv! Helt allvarligt, tänk efter nästa gång du ser den. Hittar du Någon som det är något annorlunda med över huvud taget? Nej, just det. Alltså, dubbelmoral och total failure.

Ska man göra en förändring måste man ta reda på källan, vilket de flesta antimobbing-grupper misslyckas fatalt med. Folk retar det de inte förstår, saker som är annorlunda. Jag vet, på riktigt.

Har funderat över skildnaderna mellan kaffe och te. Det är inte bara två helt olika drycker, det finns något djupt politiskt och kulturellt bakom. Te är mysigt, snällt liksom, medan kaffe är något man samlas runt i flock och som bara råkar framkalla abstinensbesvär.

Men nej, det var ju inte vad det här inlägget skulle handla om. Jag ska prata om en 80-talslåt jag snubblade över för ett tag sedan, Turning japanese med the Vapors. På sin tid var det en såndär one-hit-wonder, nu är den nästan bortglömd. Synd kan jag tycka, för den är ju så brå. Och rolig. Och lite elak. Och brå.

Citat: ”No sex, no drugs, no wine, no women, no fun, no sin, no you, no wonder it’s dark. Everyone alround me is a total stranger, everyone avoids me like a cyclone ranger. That’s why i’m turning japanese, I think I’m turning japanese, I really think so. ”

Alltså, den här snubben är kär. Låten handlar om att han tittar på ett foto av henne with a capital H, och han beklagar att han inte har så många att han kan tapetsera sin ‘cell‘ med dem. Dessutom sörjer han att han inte kan titta inuti henne.

?

Ja, nej, nu kunde jag inte hålla tyst längre. Är inte detta en lite konstig och smått orättvis bild av japaner? Skulle det på något sätt vara en nation full av.. stalkers och.. sinnessjukdom? Nej, usch sicket elakt förtal. Men likväl fnissar jag för mig själv när låten dyker upp på min spotify, can’t help it.

Nyss fick jag en så kallad snilleblixt och drog parallellen facebook-inlägg/twitter. Poängen med hela skiten är att få ihop något kort, klatchigt liksom, och den psykiska pressen att få ihop just detta har gjort jag nu omedvetet börjat få smärre ångest varje gång jag postat ett inlägg (liksom mången twittrare erfarit..)

Dessutom är det fruktansvärt tråkigt. Jämför ett fjolligt litet facebook-inlägg med en maffig blogg. Vilket är mest lockande? JAMEN BLOGGEN SÅKLART!

Vill jag skriva om min dag, mina besattheter (Ja, det ska vara plural), hatobjekt eller upptäckter så tänker jag göra det på bloggen i framtiden. Ni förstår, det här behovet en har att skriva av sig någon gång ibland låter sig inte längre ignoreras, vilket jag försökt göra sen jag blev sådär äckligt trött på mig själv. Facebook-inläggen stillade behovet en stundis, men nu är vi back in business på by Emilia.

(Ha inte alltför höga förväntningar, dock. En är fortfarande i lite obalans, det här med att vara äckligt trött på sig själv går inte över i en handvändning, om vi ska använda oss av lite okul ordstäv.)

Sådär hörni pälsklings, om man får kalla er så, nu var introducerandet över. Imöran kommer jag tillbaka med ett riktigt inlägg, håll tillgodo. Påss.