Bon soir, mes amies!

Idag är jag inte glad. Vill vara det, dock. Så varför inte låtsas en stund. Det funkar väl?

Jag och min syster har rotat i gamla gömmor hela dagen, och hittat teckningar, CD-skivor och böcker från vår barndom. Nallar, vykort och brev fanns också bland hittegodsen. Roligast var det att läsa sånt vi gjorde pre-byn-time, alltså då vi bodde i Jkpg. Härliga tider. Fick säkert en och annan tår i ögat, särskilt när jag läste alla farvälbrev ifrån klass 2b som de komponerat ihop efter bästa förmåga. Rörande.

Heii bloggen. ihi. Ähm, ville bara säga hei. Och visa hur snyggt mitt hår var, men ihi. Det ser ju inte ni. Ihi.

Hej. Längesen, jag vet. Sånt är det ibland.

Kommer till bloggen med melankolinivå tiotusen. Funderar på det här med kriser. Folk med fyrtioårskriser upptäcker att deras liv är på turn out, de känner att de har upplevt det mesta och blir plötsligt medvetna om att de kommer att dö. Tror det är något sådant jag genomgår, en slags sjuttonårskris. Tänk vad mycket en ska ha upplevt när en är så gammal som jag, och vad har jag gjort med mitt liv? Rien, tydligen. Vad hände med festandet, alla tusentals pojkvänner, alla bästisar, alla sena nätter utanför polisstationer efter moppeolyckor och dylikt?

När signade jag för att bli den musik/poesi/språkälskande människan med bra betyg? Och varför är det inte okej att vara sån?

Jag har alltid trott på kärlek vid första ögonkastet. Mycket beroende på att jag i mina barndoms år såg oerhörda mängder romantiska filmer, och gick på att sånt alltid händer i verkligheten.

Två gånger i mitt liv har detta hänt mig, båda med sämsta tänkbara utgång. Man ser en människa, tycker han är skitsnygg och blir blixtförälskad, upptäcker att han är smart också, och dessutom rolig att vara med. Sen upptäcker man flickvännen, eventuellt, man säger ingenting förän det är försent. Sådana är mina erfarenheter på det planet.

Så, visst tror jag fortfarande på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror bara inte på att det blir ömsesidigt.

Någon som kommer ihåg barnprogrammet ”Ika i rutan”? Nä, det gjorde inte jag heller när min mor och jag talade barndomsminnen, och detta namn dök upp. Hon började beskriva, och jag kände kanske litegrann i bakhuvudet att det ringde en dov klocka. Nyfiken som jag ändå är tänkte jag, att någonting av detta finns säkert på (my beloved) youtube! Och tänka sig, det gjorde det! Och tänka sig igen, jag är 100% säker på att jag sett detta förut!

Jag tittade igenom ett par avsnitt, och började fundera på det där halvdjupa planet som man kommer in på ibland. Tänk om någon skulle hitta på något liknande barnprogram idag? Skulle det ens visas? Knappt, kom jag flyktigt fram till. Inte för att det är speciellt kontroversiellt på något sätt, utan mest för att den här Ika mer skrämmer än underhåller barnen, gissar jag. Människan har gått på mimskola i la France och nån slags dans/balettskola, och utförde många suspekta dansnummer i sitt program, bland annat.

Som en människa i sina övre tonår kan jag se på detta och skratta, egentligen är det ett helt sjukt bra och roligt program. Men när en ser igenom sånt en vet att en sett förut, får jag en svag känsla av obehag. Detta tyckte jag var läskigt en gång i tiden, och då ingick jag ju ändå i programmets målgrupp. Så, vad hade hänt om någon hade kommit till Svt med samma koncept? Hade de tagit det?

Enjoy hörni, känns det igen?

(Ika är föresten samma människa som spelar Virginia i ”Låt den rätte komma in”. Så vet ni.)

Puss!

Klockan är precis 01.04. Har haft våffelkväll idag, Towe Wideberg kom och sjöng på jobbet, vilket varenda tant inom 15 mils radie drog med sina tjejor för att lyssna på. Köerna tog aldrig slut, det var varmt vart man än befann sig, och den enda lilla tröst jag hade var att jag åtmindståne inte behövde stå vid våffeljärnen.

Just det, jag har inte skrivit någonting om jobbet. Ett café är det, förmodligen mysigaste stället ever. I alla fall..

Övningskör hem, och sätter mig för att se Pushing Daisies. (Pushing Daisies är en serie, den mest perfekta som någon någonsin har eller kommer att skapa, vilket nästan är en underdrift till och med. Tänk dig en deckar/romantik/komediserie, filmad på nästan franskt vis med en massa vackra färger. Den har allt, och jag är beroende.

Synd bara att det inte håller på mer än en timma. En får abstinens.)

I alla fall, poängen med detta blogginlägg, skrivet på randen till medvetslöshet, är att efter min dag på jobbet kommer jag hem och finner att min kära bror är på besök. Jag berättar om min dag och säger att ”inte en enda rast fick jag, det är helt galet vad trött jag är..”, vilket var mer än sant. Det jag stör mig på är kommentaren jag fick;

Vadå då? Det är ju så det är att jobba lilla gumman, du skulle inte haft mer än en kvarts rast ändå. Och vadå trött, så farligt kan det väl inte ha varit.

Så talar endast den, som inte jobbat på café i tre timmar rusningstid.

Hopp, då var detta ett fiasko också då. Jag hade visst inte fått tillbaka skrivarglädjen. Synd.

Jag kommer börja blogga igen, snart. Det är ett löfte, även om kanske.. inte överdrivet många kommer bry sig. För även om jag har (hade, kanske) mitt tjugotal läsare i snitt varje dag så var det inte en enda som brydde sig om att kommentera vad jag hade att säga. Kanske bidrog det till skrivkrampen också, jag vet inte. Kul är det i alla fall inte, när jag vet att folk ändå läser. Men skit samma. Snart börjar jag igen, och hoppas på mer tvåvägskommunikation.

Men hörrni! Ännu ett nytt band har blivit upptäckt, och Late of the Pier är dess namn. Jag tror aldrig, förutom då jag började lyssna på Krunegård, att jag hittat nåt som jag i förväg har vetat skulle funka att ha på repeat DYGNET RUNT utan att bli uttjatat. Såå fruktansvärt bra är de.

Gillar du synth/indie/electro/Gary Newman style, texter som inte låter allmänt Christer Sjögren, och dessutom lite sjukt snygga bandmedlemmar på det så är du DUM I HUVUDET om du inte checkar dem. NU.

Heartbeats -  Focker – Bathroom gurgle - Space & the woods

Puss!

Okej hörrni, jag ber om ursäkt för min långa frånvaro. Det var inte rätt att ta en break helt oanmält, så det är jag ledsen för. Men anledningen var att jag faktiskt inte hade någonting att skriva om, och precis som förra gången resulterade det i riktigt svinigt dåliga inlägg  (Förutom det sista om Amelie, det kom från hjärtat).

För att komma in på rätt bana igen så ska jag väl börja med att tala om, att ännu en musikskapare har lämnat anonymitetens kalla natt och blivit upplyst som den starkaste stjärna i.. hela mig. Eller nåt, poesiskapande är väl inte riktigt min grej. I alla fall, mannen som gör musiken till UNDERBARA fabuleux destin d’Amelie Poulain är ingen mindre än den UNDERBARE kompositören Yann Tiersen.

Vem, kanske ni undrar? Då säger jag att han är det största musikaliska geni sedan Mozart. En fransk kompositör som mest arbetar med piano, fiol och dragspel. Jag förstår inte hur människan gör det, men han liksom översätter känslor direkt och exakt till musik. Jag som egentligen är nörd på texter bara knarkar allt han gör, trots att det mesta är instrumentalt.

Så hände det sig idag, när jag inte hade något att göra och bara youtubade lite flyktigt sådär, att jag hittade den här kortfilmen. Låten som spelas är Comptine d’un autre été, som de allra flesta redan hört någongång. Vet inte riktigt vad som hände när jag såg just den här videon, men.. som jag ibland säger till mina människor, det gjorde liksom ont i hjärtat. Men på ett bra sätt, som när man läser en nyupptäckt dikt av Emopär, typ, och som det alltid gör när man lyssnar på något från Yann. Kan det vara vemod tro? Kärlek? Je ne sais pas.

Vackert är det i alla fall.

Påss/ long lost Emilia.

När man får se ”Le fabuleux destin d’Amelie Poulain” eller ”Bara en dag” – samtidigt som gräset lyser djupgrönt blött i eftermiddagssolen precis efter regn, och man dricker södergårdste ur sin favoritmugg med pittoreska små gammelrosa blommor på..

Då finns inget ont. Då är ‘en lycklig.

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1655696&BroadcastDate=&IsBlock=0

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1691246&BroadcastDate=&IsBlock=0

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1699047&BroadcastDate=&IsBlock=0

Gotte från MNK – Radiohumorns lite omanligare Bengt Magnusson. 

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1691265&BroadcastDate=&IsBlock=0

Lacken – Vars tragiska barndom blivit teater för skolungdom.