Klockan är precis 01.04. Har haft våffelkväll idag, Towe Wideberg kom och sjöng på jobbet, vilket varenda tant inom 15 mils radie drog med sina tjejor för att lyssna på. Köerna tog aldrig slut, det var varmt vart man än befann sig, och den enda lilla tröst jag hade var att jag åtmindståne inte behövde stå vid våffeljärnen.

Just det, jag har inte skrivit någonting om jobbet. Ett café är det, förmodligen mysigaste stället ever. I alla fall..

Övningskör hem, och sätter mig för att se Pushing Daisies. (Pushing Daisies är en serie, den mest perfekta som någon någonsin har eller kommer att skapa, vilket nästan är en underdrift till och med. Tänk dig en deckar/romantik/komediserie, filmad på nästan franskt vis med en massa vackra färger. Den har allt, och jag är beroende.

Synd bara att det inte håller på mer än en timma. En får abstinens.)

I alla fall, poängen med detta blogginlägg, skrivet på randen till medvetslöshet, är att efter min dag på jobbet kommer jag hem och finner att min kära bror är på besök. Jag berättar om min dag och säger att ”inte en enda rast fick jag, det är helt galet vad trött jag är..”, vilket var mer än sant. Det jag stör mig på är kommentaren jag fick;

Vadå då? Det är ju så det är att jobba lilla gumman, du skulle inte haft mer än en kvarts rast ändå. Och vadå trött, så farligt kan det väl inte ha varit.

Så talar endast den, som inte jobbat på café i tre timmar rusningstid.