Som ett bevis för den teori jag hade om mig själv i ett tidigare inlägg, det om att vara lite excentrisk och lättförälskad i saker och ting, ska jag nu berätta hur jag har spenderat de senaste två veckorna.

Förra måndagen fick jag äntligen chansen att låna ”Om jag kunde drömma” av Kim, alltså första boken i Twilight-serien. Jag hade sett filmen bara några dagar innan, och eftersom alla sa att boken var mycket bättre var jag överlycklig milt sagt. Två dagar senare lämnade jag tillbaka den, tackade och sa att om jag inte ska bli galen av abstinens måste du låna mig tvåan. Hon skrattade, och jag fick boken i min hand dan efter.

Den var utläst femton timmar senare, och jag fick trean. Nu är jag färdig med den också, och jag har världens abstinens. Är det inte konstigt hur en historia kan fängsla en på det sättet?

Inte för att jag är den enda som blivit förälskad i böckerna och sträckläst dem, nähedå.  Men jag är ganska säker på att mitt beteende vad det gäller diskussioner om ämnet ibland blir lite för fjorton-år-kramar-Danny, och det irriterar till och med mig själv.

Boken är tusen gånger bättre, jag lovar.

(Min absolute älsklingskändis Calle Schulman har för övrigt tatuerat in ordet ”körv” på armen, stort och tydligt. Bara så against the flow. Vilken man han är..)

Idag fick jag mixern som jag köpt alldeles själv på postorder. Det är en mycket fin mixer, rymmer 1.3 liter och är i glas. Jag blev faktiskt väldigt glad när jag såg den stå här ute på köksbordet och vänta på mig, gladare än vad en nybliven mixerägare ska bli kanske.

 Jag totalt försummat mina läxor, och jag har två prov nästa vecka. Det känns verkligen helt fruktansvärt. Ibland. För övrigt håller jag på att bli sjuk, yippie kaiej eller nåt. Jag åt hummersoppa till kvällsmat, plus tre vitlöksbröd och en liten flaska låtsasfanta. Markus Krunegård var lovely på premiären av ”Popcirkus”, ett program på SVT som jag kommer vara bänkad framför varje vecka framöver. Klockan är just nu kvart över ett på natten och jag sover inte, men det planerar jag att göra snart.

Nu vet ni. God Natt.

Hur långt är vi villiga att gå för att få tillräcklig uppmärksamhet?

Räcker det med att ha snygga/utstickande kläder i skolan? Måste du vara bäst, kunna och veta allt? Behöver du många vänner, eller räcker det med några få som ser dig hela tiden? Skulle du känna dig sedd då?

Du kanske hackar på folk? Gör de svaga svagare för att öka din egen status och makt? Känner du dig sedd?

Skulle du ställa upp i Big brother eller Robinson om det sändes igen? Göra en naken-Janne kanske, eller ha sex under ett täcke när du vet att redigerarna gladerligen visar upp materialet för tittarna? Känner du dig sedd?

Vill du gifta dig i TV, så att hela Sverige kan se dina tårar och alla utspel som kan ske vid ett sånt tillfälle? Vill du att alla ska veta vem, vad, hur du är, och varför? Tlllfredställd?

Vi människor har naturliga behov, och det är ju ingenting konstigt med det. Vad som gör mig förbannad är all skit vi blir pålurade att göra, eller gilla. Mest bara för att vi ska stilla någons pengabehov, och någon annans bekräftelsebehov.

Jag spyr på alltihop. Har nästan tappat tron på mänskligheten, och jag hatar vad världen har blivit. Varför stöttat vi nåt så äckligt som Let’s dance till exempel, istället för de att se på viktiga, allmänbildande program som ger något istället för att bara glo på nåt meningslöst? Vad finns det för intresse i nåt sånt, förutom i kändisar som gör bort sig eller blir mer populära än vad de var innan? Nya kändisar?

Team Hanna, från Bollnäs mina damer och herrar, vann körslaget. Vi säger grattis till henne, även om INGEN EGENTLIGEN BRYR SIG.

Heja Jan Guillou dock. Hejhej.

Förlåt alla ni tre människor som läser min blogg för dålig uppdatering. Ska bättra mig nu. 

Jag känner mig patetisk. Å det grövsta. Och på fler än ett sätt faktiskt, tro’t eller ej. Tidigare i mitt liv brydde jag mig knappt om något annat än skolan och höll på att dö på kuppen av all förbannad stress, nu orkar jag inte plugga till en enkel engelska-LUK. Jag har inte ens gjort en enda av de 30 naturkunskapfrågorna än, och hur länge sedan var det vi fick dem? En vecka? Två?

Andra anledningen är att jag älskar allt och alla. I alla fall nästan, herregud annars hade jag väl vart galen på riktigt. MEN, när Emilia tycker om något så är det väldigt intensivt, vilket kan orsaka irritation och problem för både henne och människorna som lever i hennes närhet. Patetiskt.

Just nu till exempel är jag totalt förälskad i Markus Krunegård och hans musik. Det känns som att han förstår mig. Jag har aldrig förr, någonsin faktiskt, stött på en artist som så precist och exakt verkligen beskrivit mina känslor i både text och musik. Vill du veta hur jag mår? Lyssna på Markus Krunegård. Så är det.

-Det är många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats,
Men alla mår dåligt och alla mår skit, håll det där för dig själv och ditt usla liv
Låt tankarna styra vad hjärtat känner. Det är så att va vuxen och så att va vänner
Låt tankarna styra vad hjärtat känner. Det är så att va vuxen och bara va vänner.-

Den här veckan har varit en av de värsta i mitt liv på fler än ett sätt. Tack gode Gud att det är jullov, annars hade jag väl gått in i väggen och blivit apatisk eller nåt. Legat och drägglat i min säng utan att prata med någon eller vilja gå upp. Så känns det ungefär faktiskt.

Min fredag var fruktansvärt konstig måste jag säga. Först på dan var jag tvungen att gå upp klockan halv 6 som vanligt för att komma med bussen in till skolan, fast vi hade sovmorgon till halv tio. Bara det var ju helt hemskt, eftersom jag kände mig död och bara ville.. dö.  Men så är det, kollektivtrafiken häromkring är ju som den är, som sagt.  Och det enda vi faktiskt skulle göra i skolan var att gå på julavslutningen, som bestod av tre sånger och ett tal som liknade alla andra tal i världshistorien. Totalt waste of time. Efter denna avslutning som tog en halvtimma skulle jag vänta tre timmar på en människa jag var tvungen att såra, och det samtalet vi hade innan vi drog till Golden Thai var det värsta i hela mitt liv.

På restaurangen hade vi skitkul. Sen blev det jobbigt igen. Idag är det söndag, och det bränner fortfarande i hjärtat efter det där samtalet.

Sen tog jag bussen hem, duschade och grejade, sen åkte jag in igen till klassfesten hos Anka. Alla drog efter typ en timma, folk var helt enkelt inte kul. Alla drog omkring på stan i en hel klunga, helt utan mål men med fulla människor bärandes på kuddar och systemkassar.

Nina, Dennis, Elin, Mäddie och jag drog och käka pizza istället. Vi delade helt enkelt inte folks filosofi att det roligaste man kan göra en fredagkväll är att supa sig full, ligga med nåt äckel och sen spy. Sen skiter jag i om vi anses som fjolliga av stropsen, fullständigt.

Min fredag var alltså galen, helt galen. Tack gode Gud att det är jullov.

Herre Gud. Alltså på riktigt, Herre Gud. Vad händer? Jag känner mig konstig i huvudet, hjärtat bara bankar och jag vet inte vad som händer. Det gick så snabbt, jag blev helt paff.

 Det är så konstigt underbart allting.

Paintings are too hard. The things I want to show are mechanical.

Machines have less problems. I’d like to be a machine,

wouldn’t you?

 /Andy Warhol 

Jajamen, today is the day.

Idag skola vi spotta i nävarna och köra igång, jag och Elin skola starta på gothahälsans gym i Byn. Du kära läsare kanske inte riktigt förstår det här, men jag är helt överlycklig över att äntligen börja träna. Det har liksom legat som en snara runt halsen sjukt länge nu. När folk frågar mig vad jag gör på fritiden är jag en av dem som säger ”äe jag gör inte så mycket. Umgås med folk, gör läxor och kollar på TV typ”.

Jag vet själv hur osant det är, men det låter ju bra. Vadå, skulle jag säga att enda gången jag umgås med någon utanför skolan är på fredagar nån gång varannan vecka? Och att jag då måste åka till Ödeshög som ligger sju mil från mitt hem? Nej, mitt liv består av läxor, musikanalysering, böcker och TV. Ungefär.

Men NU sja det bli ändring på det. Jag ska bli en sund, piggare och förhoppningsvis snyggare slash smalare mej. Förhoppningsvis alltså.

Appropå absolut ingenting fick jag ett underligt SMS när jag väntade på bussen vid tvåtiden idag. Jag skickade tillbaka och kommenterade det underliga som stod där, och precis när jag gått på bussen ringer människan till mig. Plötsligt kom jag ihåg att jag skulle bytt ringsignal och VOLYM på mobilen, ähm..

Ialla fall så hade han skickat detta SMS till mig i förrgår. Sjukt konstigt, eller hur? Jag har ju bra teckning och så, och har inte vart någon annanstans än hemma och i skolan. Varför hände detta?

Jaja, vi fick ju oss i alla fall en trevlig liten pratstund. Skönt att snacka med en del människor, det går så lätt liksom.

 Hupp people, nu skola jag bege mig till gymmet. Puss i knävecket och ha det fint.

Nej nu får jag skärpa mig. Det här är ju meningen att vara en seriös blogg, då funkar det inte att bara skriva en gång i veckan. Eller?

 jag har inte sagt till er att jag var på konsert i lördags den femtonde. Alltså för en vecka sedan. Eller jo, faktiskt så skrev jag ett långt långt inlägg om det, men då lade hela datorn av. kanske var det ödet som inte ville att ni skulle se mitt otroligt genomtänkta inlägg.

Kanske.

 I alla fall så var det sjukt bra, Soulit hette bandet. Jag grät i tre dagar och tre nätter över att de inte ens är signade, man kan varken köpa nån skiva eller ladda ned nåt med dem. Jag förstår det bara inte, här går jag och har världens göttigaste musikupplevelse, och det enda man kan höra av dem efteråt är två låtar på myspace. Det suger helt enkelt.

Gå in på myspace själva och kolla, de är gaaalet bra hörrnini.

Idag tog det lång tid innan jag kom hem, eftersom kollektivtrafiken häromkring suger. Jag, Cornelia och Julia Amerikafararen var trötta och döda och ville hem, men vi satte oss vid ett bord där det låg massa tidningar. I brist på annat att göra så bläddrade vi väl lite igenom dem, även om det sög.

DÅ förstår ni, helt plötsligt får jag syn på en sån där skämtteckning jag brukar hata. Men den här var speciell. Såna där roliga historier har ju en väldig förmåga att bli plumpa och bara skit och likna varandra. Men den här var lite intelligent sådär, och kul på ett sjukt sätt som inte är plumpt.

Alltså, bilden är två gubbar, den ene utan färg eller ansiktsuttryck;

- Looser, du missar alltid när det gäller.

Den andra gubben med åtta dubbelhakor som håller i ett bowlingklot säger;

-Eat shit Gunnar. Fundera du på istället varför din Ullas tänder låg på mitt nattduksbord inatt.

Cornelia och Julia Amerikafararen fattade inte det roliga. De tyckte väl jag var konstig som satt och fnissade för mig själv i minst tjugo minuter. Jag rev till och med ut den ur tidningen, nu sitter den på min anslagstavla. Är det så att jag har kass humor? För ingen verkar ju inte gilla varken Noel Fielding eller Russel Brant i den här regionen heller. Varför? Hur kan man missa humorn i ”the power of oblong” till exempel?

Och varför är det så pinsamt att skratta åt något ingen annan tycker är roligt?