Jahopp, så var vi här igen. Borde läsa på det jag skrivit om sjukdomen MS, men orkar inte. Gör det imorgon istället, tror jag. Ha, ha.

Just nu sitter jag faktiskt och msn:ar med Laura, en tysk tjej jag träffade när jag bodde hos Katja i Bad Oldesloe som ”utbytesstudent” eller vad man ska kalla det. Det var väldigt längesen jag snackade med henne senast, hade nästan glömt hur mysig den människan är. Illa av mig, rejält illa.

Hon säger att hon tror att Katja skulle bli glad om jag skrev ett brev till henne. Därför ska jag aldeles strax sitta ner och författa ihop något trevligt, och sedan fråga om jag får bo hos dem någon vecka i sommar. Ja, om inte lågkonjukturen har kommit och tagit dem förstås, eller mig för den delen. Man vet ju aldrig. Men på riktigt, shit vad roligt det skulle vara om jag faktiskt kom iväg. Det är nästan så jag längtar lite redan, hur orimligt på en skala det än är.

Laakso’s ”Worst Case Scenario” är det bästa svenskproducerade sen någonsin, på riktigt. Hur jag har överlevt i alla dessa år utan bara den låten är ett mysterium.

Glöm föregående inlägg. Detta är humor:

 http://www.youtube.com/watch?v=GA9QQd0RX_A

Noel Fielding är sjukt bra, orginell och fulsnygg som få. Möjligtvis lite lätt sjuk i huvudet, men gah vilken människa!

Med risk för att kanske bli tagen för efterbliven, eller möjligtvis sjukt tråkig, tänker jag nu än en gång posta tidningsskämtet som Julia Amerikafararen och Cornelia tyckte var så himla lamt medan jag fnissade för mig själv då och då i timmar efteråt.

Alltså, två män i pänchisåldern bowlar.

Mannen med munkfrisyren:

-Haha, din looser. Du missar alltid när det gäller.

Tjock man med polotröja:

-Eat shit, Gunnar. Fundera du istället på varför din Ullas tänder låg på mitt nattduksbord inatt.

Detta, mina damer och herrar, är humor. Klassisk komedi i lite modernare förpackning. Mycket roligt.

Blev precis smärtsamt medveten om någonting. Vet inte riktigt vad man ska kalla det, kanske en.. miss? Jo, miss är det rätta ordet. En rejäl miss.

Krunegård är en av mina absoluta favoritartister. Hela den mannens utstrålning, röst, hans musik och hans texter, det sätter sig liksom i hjärtat. Innan han blev just bara Markus-totaly-solo var han sångare och låtskrivare i Laakso, ett galet bra band med liknande glatt vemodiga tongångar som solomarkus.

I alla fall så stötte jag nyss på en gammal biljett från Gransnäsfestivalen -07, alltså sommaren innan jag började nian. Hade gått dit tillsammans med Henks för att avguda Melody Club lite i hemlighet. (Eftersom jag var hon med de svarta, allt annat än hela jeansen och nerklottrade convers i snorgrönt som jag kallade ”mina babys”, alltid med kolsvarta ögon och en hel flaska spray i håret, så var det inte okej att egentligen gilla synthpop och indie mer än Manson och Nirvana).

Men ja, gissa vilka som spelade på b-scenen runt sju på eftermiddagen då vi stod och åt långt bort därifrån? Som jag tyckte lät skitbra, men inte vågade gå och kolla på? Bara gissa..

Jag har vart på en spelning med Laakso, har hört dem live och sett Markus Krunegård på en scen, men gjorde inget försök att lyssna. Jag var rädd att bli klassad som fjollig. Vågade inte gilla min favoritmusik. Hur i hela fridens namn lyckas man förtränga detta? På riktigt!

Sammanfattningsvis sitter jag just nu och förbannar min dumhet. Har faktiskt sett Krunegård. Live. Kommer inte ihåg det, brydde mig inte ens. Gah.

Fick nyss reda på att Markus Krunegård spelar i Göteborg inom en snar framtid. Gick naturligtvis in på ticnet och kolla läget som man säger på 90-talssvenska, där det stod att snar framtid innebär den 2:a april. Biljetten kostar knappt tvåhundra spänn, och det fanns tydligen massor av dem kvar.

Nu är bara frågan, hur tar jag mig till Göteborg utan risk att bli fullkomligt plain, pank, kaputt? Och vem följer med mig dit?

Min kära plastfaster Helene fyllde fyrtio förra veckan, och idag vart det kalas med tårta och kaffe. Egentligen kände jag mig lätt ångestfylld inför detta, med tanke på att jag mått skit hela veckan, men bestämde mig efter många om och men att man ändå måste gå på hennes fyrtioårskalas. Det blir nog trevligt, tänke jag.

Och jo, det var helt okej! Min plastsläkt är egentligen väldigt, väldigt trevlig, och dessutom rolig på sina ställen. De har tagit emot mig och mina syskon med värme och kärlek, vilket ju är fint och bra på alla sätt. Det känns faktiskt till och med som att vi fått den farmorn vi aldrig riktigt haft i Barbro, världens sötaste lilla tant. (Min ”riktiga” farmor dog när jag var nio, men innan dess var hon helt stum efter en väldig massa hjärnblödningar. Det enda hon gjorde när vi hälsade på var att sitta och dricka kaffe på en pinnstol i det lilla vita köket på Gröna Gatan, ljudlöst fnittrandes åt oss när vi löste veckans barnkorsord i hennes Allers eller något. Och jag menar inte att det inte är fina minnen eller att vi inte tyckte om henne eller så, men vi fick liksom aldrig riktigt lära känna henne. Hemskt egentligen.)

Kul med plastkusiner också, även om vissa av dem är lätt sjuka i huvudet. Exempelvis en sexåring som högljutt utbrister att min systers ”tuttaj är jättestoja!”, efter att helt fashinerat ha stirrat på dem en stund. Normalt? Nja va. Kul? Så in i helvede.

Ahja, resten är fina människor. Tycker om dem, på riktigt.

Må väl – Idag knarkar vi Guillemots och Krunegård, yeah.

Sådär. Nu är jag officiellt internetfjolla.

Förutom Facebook har jag nu också skaffat mig en MySpace. Men till mitt försvar så gjorde jag det inte för att träffa nya människor online (den meningen var bara så sextiotalist..), utan för att det är galet mycket smidigare att hålla reda på alla galet bra artister, signade som osignade. Såå, I’m egentligen beeing plain smart here. Men ändå, visst låter det hemskt att ha både facebook och myspace?

Btw, jag älskar Nordpolen. Skimret. Älskar. Gah!

Må väl – man ska aldrig säga aldrig.

• ”Jag vet att vi människor och fiskarna kan leva i fred med varandra.” / George W. Bush
• ”Feminismen uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, döda sina barn, praktisera häxkonst, förstöra kapitalismen och bli lesbiska.”/ Pat Robertson, amerikansk predikant, 1992
• ”Jag har egna åsikter – starka åsikter – men jag tror inte alltid på dem.” / George W. Bush
• ”Jag har tagit ungtuppen Nuder i upptuktelse.” / Göran Persson
• ”Gudrun Schyman är inte ensam. Riksdagen är den enda arbetsplats som man kan vara full varje dag.” / Bert Karlsson
• ”Låt oss medvetet ta en strid mot dem som vill sänka skatten.” / Göran Persson

 Vad drar vi för slutsats av detta, kära vänner?

Må väl – humor i dess renaste form.

För några veckor sedan, tror jag det var, blev jag medlem på facebook. Vid första anblick tyckte jag det såg dött ut, helt sjukt astråkigt. Jag beslöt jag inte orkade ta itu med profiler och grejer på en gång, så jag väntade. Och väntade. Och väntade.

Idag har jag haft all dötid i världen, eftersom jag jag fortfarande mådde så dåligt imorse, så nu har jag en ordentlig facebook. Och det är sjukt mycket bättre än jag trodde! Här har jag nördat BDB sen -06 och först nu inser jag att det finns annat att göra på internet.

BDB är skräp. Dissar det hårt nu, bildstrejkar. Facebook är bra. Tralala.

Må väl – vad nördar du?

• Äntligen, nu har de satt upp affichen om att ”Män som hatar kvinnor” visas whenever i konserthuset. Jag har inte varit så här överexalterad över en film sen Harry Potter, och där kan vi snacka överexaltering. Dessa Millennium-böcker är den bästa icke-kärlek-mellan-vampyr-och-människa-litteratur jag läst någonsin, och jag läser tout les temps. Böcker är mitt liv. Så, jag anser väl mig själv nästan som kvalificerad att säga att Stieg Larsson var ett geni, må han vila i frid.

I alla fall, en film uppå alltihop! Fattar ni, kära läsare, att jag är helt oerhört, helvedes glad! Idag började jag till och med läsa om ettan, liksom för att riktigt komma ihåg varenda liten detalj av historien när jag sitter där i biosalongen. Och den är verkligen bra alltså.  

• Har folk slutat läsa bloggen? Eller läser och skiter i att komentera? För det är sjukt tråkigt i så fall, här gäller tvåvägskommunikation.

• Denny ska lämna Izzie ifred.

• Jag vill, vill, vill verkligen gå till skolan imorgon. Näsdroppar och ett pack ipren så ska det nog gå vägen, hoppas jag. Annars är jag toast nästa vecka, och det är ju obehagligt.

Må väl – and may the force be with you all, oså.