Hej. Längesen, jag vet. Sånt är det ibland.

Kommer till bloggen med melankolinivå tiotusen. Funderar på det här med kriser. Folk med fyrtioårskriser upptäcker att deras liv är på turn out, de känner att de har upplevt det mesta och blir plötsligt medvetna om att de kommer att dö. Tror det är något sådant jag genomgår, en slags sjuttonårskris. Tänk vad mycket en ska ha upplevt när en är så gammal som jag, och vad har jag gjort med mitt liv? Rien, tydligen. Vad hände med festandet, alla tusentals pojkvänner, alla bästisar, alla sena nätter utanför polisstationer efter moppeolyckor och dylikt?

När signade jag för att bli den musik/poesi/språkälskande människan med bra betyg? Och varför är det inte okej att vara sån?